Dräkten jag rider i: Riding habit 1730-1750.

Dräkten Eva rider i är en kopia av Miss Bettys ridklänning daterad 1730 till 1750. Klänningen finns idag bevarad på Salisburys Museum i London och där har Janet Arnold dokumenterat snitt, material och färg. Dräkten gjord av ulltyg, som var det gängse materialet till ytterkläder. Fodrad med rosa taft och grovt vitt linne för att förse jackan med stadga.

På den tiden luktade alla mer eller mindre häst (för att inte tala om svett) och att man inte kunde tvätta kläderna bekymrade man sig inte om. Man vädrade och hade en piga till att borsta av hästhåren. Idag då man inte accepterar stallukt i hemmet och inte har tid att plocka och borsta av hästhår har vi som tur är andra material att tillgå. Dock kan man med intresse se att de bästa materialen är ofta en blandning av naturmaterial och syntetmaterial. Man kan på det sättet bevara fördelarna med naturmaterialet, som ofta är behagliga att bära, och få förbättrade egenskaper till exempel vad gäller vindtäthet, elasticitet och skrynkelhärdighet genom att blanda in syntetmaterial.

I början red man i vanliga ytterkläder men någonstans runt 1500 talet började man modifiera dräkten för att den skulle bli mer praktisk. Man tog främst efter de militära kläderna som då bestod av jacka med längre skört, smala byxor istoppade i höga ridstövlar, ibland så höga att de nådde över knäet. Även damernas dräkter bar militära detaljer, se på Evas dräkts slag, fickor och knäppning. Det var till och med under ett tag vedertaget att befälens hustrur lät sy upp riddräkter i en kvinnlig variant av sin mans uniform.

På huvudet bar män och kvinnor, både innan och efter 1700-talet, så kallade tricorns. En hatt med tre uppvikta kanter, gärna prydd med strutsfjädrar. Även dessa hattar förekom först i det militära.

Eva rider i en damsadel av modern konstruktion och på vanligt träns. På 1700-talet hade man dock kandar eller blank stång om man red damsadel. Detta dels på grund av säkerheten, damer ansågs generellt inte vara särskilt bra ryttare och ansågs behöva en nödbroms , men även för att hästar som damer red på var så högt utbildade att kandar eller stång vad deras dagliga utrustning. Men eftersom Eva och Fransje inte nått den höga nivån håller de sig troget till ett vanligt tränsbett. Målet för en damsadelryttare är dock att kunna rida sin häst på en hand då man ibland kan behöva använda ridkäppen eller spöet till att ersätta höger skänkel.

På tal om sadel så trodde ni väl inte att säkerhetsstigbyglar var en ny företeelse? Nej, de fanns redan på de tidigaste damsadlarna. Den så kallade toffelstigbyglen hindrade foten att åka igenom stigbygeln vid ett eventuellt fall. Detta utvecklades senare och flera olika typer av säkerhetsstigbyglar fanns. Så småningom tillkom det också både en säkerhetsutlösare vid stiglädrets fäste i sadeln och en säkerhetskjol som inte riskerade att fastna i hornen vid ett eventuellt fall.

En annan reflektion man gör när läser gammal litteratur är hur olika man ser på detta med att pynta sig och sin häst. Carl Gustaf Wrangel skrev i början på 1900-talet såhär: Jag kan nog ej efterstrykligt betona, att hvarje, äfven den allra minsta grannlåt å densamma stämplar ryttaren till ett afskräckande exempel för den sanne sportsmannen. Det strider alltså mot den goda smaken och den af sportsmännen antagna etiketten, att ha beslag eller andra prydnader på hufvudlaget, att rida i stickad sadel, att lägga granna, för att icke tala om broderade vojlockar under sadeln.  Det längsta han kunde gå var att tåla att en dam prydde sin hästs pannband med brokigt siden.

Långt innan, på 1700-talet och ännu tidigare, hade man all tänklig grannlåt på hästen. Rikt broderade schabrak som nästan helt täckte hästen, ja de såg mer ut som ett täcke än ett schabrak. Eller intrikat sammansatta, ska vi säga hintertyg, och bröstor med rosetter, tofsar och monogram. Damerna red i extra långa kjolar som ibland knöts upp med en färggrann rosett. Man hade rosetter på det, gärna röda, tränset. Mycket utsirade, för att inte säga pråliga, bett och beslag. Partier av hästens man och svans flätades gärna konstnärligt och försågs med färgsprakande rosetter och band.